Det här är en premiär, mitt första inlägg. Jag har funderat lite på det där med "första gånger", tänk vad många man hinner med under ett helt liv. Och då menar jag inte bara stora omvälvande (och ganska uppenbara) händelser. Första skoldagen, det första besöket av tandfen eller kanske rent av din första olyckliga kärlek. Dessa är oundvikliga, livets gång och i sammanhanget ganska ointressanta. Vad som fascinerar mig är de till synes små förändringarna. Så små att de kanske rent av går dig obemärkta förbi. Små men ändå slutet på en liten era av vanor.
Som en dag för ett litet tag sedan när jag var hemma hos min farmor. Vi drack kaffe och skvallrade om öbor i allmänhet och släkten i synnerhet (det gillar hon min farmor och som kuriosa kan jag ju berätta att hon vet när och hur ofta alla i hennes hus har tvätttid). Tvn stod på i bakgrunden och när reklamerna rullade förbi så nämnde jag som i förbigående att "den där duschkrämen har jag och den doftar jättegott" Jag glömde vad jag hade sagt ungefär en halv minut efter att jag hade uttalat mig och det gick väl en vecka eller så. Då var jag hemma hos farmor igen. Samma kaffekoppar, samma skvaller och förmodligen samma reklamer också. Inget hade förändrats, inget utom en sak. Inne i badrummet fick jag syn på duschkrämen, den som jag hade nämnt.